Intresseklubben antecknar?

Jag är sjuk, förkyld. Som vanligt.
Men jag är van... Det är inte direkt något ovanligt. Innan augusti i år hade jag inte varit sjuk (läs: förkyld) på ungefär 4-5 månader. Vilket är väääääldigt lång tid för att vara mig. Då var jag glad och trodde nästan att mitt immunförsvar hade blivit bättre. Men icke.

Finns det någon medicin som kan göra det bättre?
Det gör det väl säkert. Finns ju mediciner för allt nu för tiden.

I så fall hade jag gärna testa det. Orkar inte vara förkyld varannan vecka....
(Okej då, sååå ofta är det väl inte. Men det känns fan så. Känner mig mer sjuk än frisk...)

Jaja, nog om det. Det här var ju ett väldigt intressant och nödvändigt blogginlägg.
Svar: Nej, kanske?

Men nu vet ni i alla fall att jag fortfarande lever (känner mig ganska död dock..) och att jag inte glömt bort bloggen. För intressantare än så här är det nämligen inte i mitt liv just nu. (Eller ja, det beror ju på hur man ser det förstås...) Så därför tycker jag att det är svårt att skriva något. Inläggen skulle typ bli:
"Hej, nu sitter jag och äter mat." "Nu gick jag på toa." "Och nu kollar jag på TV." 

Ja, ni fattar. Inte det roligaste att läsa om.

Jag får avsluta inlägget med att säga godnatt! Ska strax vara sådär onödigt duktig och bortsta mina tänder innan jag äntligen får göra sängen sällskap i några timmar framöver. Imorgon fyller min älskade mamma år och vi ska så klart dit för att fira henne. Får som vanligt se om det blir något litet inlägg under dagen.

Kram och godnatt, igen.

Fyfan. Jag finner inga ord.

Dålig dag

Det blev en hel del gråt idag.
Livet känns ganska hemskt och jobbigt just nu.
Det går inte riktigt som vi vill och önskar.
Tyvärr.

Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

Godnatt.

Vuxenpoäng!

Det är när man tar hand om disken och/eller när man lagar en rejäl och ordentlig frukost/lunch till sig själv först, innan man sätter sig vid dator och tillexempel; kollar facebook, bloggar, msn eller bilddagboken, som man faktiskt kan känna sig lite mer vuxen. Att man inte bara skiter i det andra för att man inte orkar. Utan faktiskt tar tag i det först. För att man vet att det för eller senare ändå måste bli gjort, av en själv. Det finns inte längre någon förälder som fixar det åt en.

Vuxenpoäng till mig idag alltså.

Gud vad lat och bortskämd jag var som yngre.
Det känns faktiskt skönt att vara vuxen trots allt. Att få ta ansvar och ha kontroll.

I love it.

Nu ska jag sminka mig och sedan åka in till psykologen,
sen blir det stan med älsk!
Vi hörs!

Äntligen helg

Vad vi ska hitta på idag vet jag dock inte. Men vädret har i alla fall blivit så mycket bättre!
.

Det var hela 12 grader ute igår kväll/natt. Underbart!

Jag har tröttnat på värmen och vill verkligen ha höst nu.
.

På tal om det så satt jag och läste Blondinbellas blogg förut och kollade även bakåt i arkiven. När jag såg gamla bilder från vintern 2009 och 2008 började jag längta dit (till vintern alltså)! Det är så himla mysigt att få klä på sig en varmt tjock tröja eller kofta och sitta inne med levande ljus, en varm kopp te och lussebullar. Gud vad jag förstör sommarkänslan just nu, haha.

Men jag längtar faktiskt dit! Nog för minus grader och kall snö kanske inte alltid är det roligaste, så älskar jag hösten och vintern!

Men jag får väl leva med att det fortfarande är sommar ett tag till..

(Bilderna är från google.se)

Tryggare kan ingen vara,än Guds lilla barnaskara

En lugn dag idag.
Trots att jag har så jävla tråkigt känner
jag mig tryggare härinne, innan för betongväggarna. Än vad jag skulle ha gjort därute i verkligheten. Nog för det är verklighet härinne också. Det är min egen verklighet och vardag.

Samma sak varje dag, iprincip. Det är inte det roligaste. Inget som jag direkt önskade mig när jag var liten. Men oftast känns det bättre och tryggare här än därute som sagt.

Det är säkert här.

Ingen kan se mig och få mig att känna mig ännu sämre.
Ingen kan glo på mig så att alla tankar kommer tillbaka.
- "Åh fan vad ful hon är."
- "Ja, usch. Hon är den äckligaste jag har sett!"

Ingen att möta. Bara jag och mina väggar.

Och så klart min underbara pojke.

Här inne är jag fri.

Låter inte det konstigt?
Att man kan vara fri i ett fängelse.
Eller så kanske det inte är ett fängelse?
Utan förtillfället är det tryggare, friare och säkrare härinne än därute.

Att en låt kan beskriva ens egna känslor så jävla bra.

Sara Löfgren - Starkare

...........

Det känns som en evighet.

När ska det ta slut på riktigt?

.

Mad World - Gary Jules

.

What about if that was you?

Då skulle du fan inte må så jävla bra.

.............

Sanningen kommer alltid fram tillslut..

Tänk att man kan tro så gott om en person som sedan visar sig vara rena rama idioten.

Det är lite smått komiskt det där.
Men som sagt så kommer sanningen alltid fram tillslut.

.

I don´t know what to do. Don´t know what to say...

Ibland känns det bara så svårt...

Speciellt när det bara är jag som verkligen anstänger sig...
Då förstår jag hur mycket jag egentligen verkar betyda.

..........................

.

Hunger hurts, when you hate it so bad...

(*Bild inspiration*)

.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Eller så vet jag det, men inte hur jag ska få ur mig orden.
Det mesta känns bara så himla jobbigt och svårt just nu.
Mest alla jävla tankar.
Jag hatar mig själv så jävla mycket. Det är nästan så pass illa att tanken på att
försvinna helt, på riktigt, att bara lägga mig och dö, är farligt nära.
Men jag kan lova att det inte kommer att hända. För det är verkligen inte alls
så jag vill att det här ska sluta. Aldrig aldrig aldrig att det ska få gå så pass långt.
Men dessvärre är tanken där. Det är såklart jäkligt själviskt att göra så mot dom som faktiskt älskar en...

....

Och på tal om just det så skulle jag även vilja säga att jag har verkligen världens bästa pojkvän.
Han finns där. Alltid. Och jag känner bara att jag inte är värd det.
Inte värd honom.
Men framför allt att han inte är värd att behöva ta all min skit. Eller i alla fall leva med den.
Jag är mest rädd att han ska ta skada av det. Vilket jag verkligen inte hoppas att han gör.
Men det vore ju inte direkt konstigt om han gjorde det...

..............

Sen vill jag bara säga att jag älskar dig av hela mitt hjärta Andreas! ♥
Verkligen på supermassajättemycket riktigt.

TACK som fan för att du finns.
Det menar jag verkligen. Och hoppas att du förstår och vet om det.

.........

Nu ska jag försöka tänka på något

annat för en stund och vara mysig med

mannen i mitt liv! ♥

.

Godnatt.

.

Lite upp och ner?

Den här dagen har varit lite sådär.

Typ upp och ner.

Hade väl för stora förväntningar på att den skulle bli bättre...

Det är ingens fel mer än mitt eget.

.

Kanske en person till då... Men inget större allvarligt.

.

Mina hemska tankar om mig själv och även om mat finns dock där hela tiden.

Det är mer än väldigt störande.

.

Jag önskar bara att någon från Unga Vuxna hör av sig snart om det där info-mötet.

Jag ringde ju till Stefan för snart två veckor sen för att jag kanske ska börja

med SSRI (Selektiva serotoninåterupptagshämmare)-mediciner, alltså antidepressiva läkemedel.

.

Jag kan bara sitta här och vänta så länge och hoppas på det bästa.

Det som är mer förvirrande än störande är dock att jag inte vet om det är ÄS eller BDD Göran som sitter där uppe och tjatar på mig...

.

.

Gud vad jag bara hatar honom för mycket just nu.

.

LÅT MIG FÅ VARA I FRED BARA EN DAG!!!!

.

Snälla...

.

Tisdagkväll.

Ja, jag lever fortfarande.
Även fast att det kan inte inte syns så där super jättemycket i bloggen.
Har ju varit fruktansvärt dålig på uppdatering den senaste tiden.
Mest för att jag inte haft varken lust eller ork.

Och då känns det mest som att inläggen blir ganska dåliga. Vilket jag inte vill.
Så hellre väldigt lite uppdatering i en vecka än bara massa konstiga inlägg varje dag.
Inte för att mina inlägg normalt sätt brukar vara så värst bra då, men i alla fall.
Hoppas ni förstår hur jag menar.

........

Med det sagt så kanske jag ska uppdatera lite mer om vad som händer här.
(Inte för att det händer så jävla mycket, men just för sakens skull).

Jag känner som att jag är förkyld. Igen. Och det händer ju annars vart fjärde år.
Ohja. (Om det ändå vore så väl)...
Nej, men det är jäkligt jobbigt faktiskt. Så hoppas det inte blir så mycket värre än
vad det redan är.

Annars då? Jag har ju som sagt hoppat av skolan. Tillslut. Så att imorgon ska jag ta mig dit för att ta ett farväl.
Värsta dramatiskt det lät?
11.30 äger i alla fall det mötet rum.

Sen får vi se vad dagen har att ge. Eller nåt. Kanske är bäst att ta det lugnt så det inte
blir värre med förkylningen.

Nu har jag gett er ett värsta superlångt blogginlägg (för att vara jag). Hoppas ni gillade det.
Godnatt och ha det bra så lovar jag att uppdatera mer imorgon!

Kram.

.

Tråkigt tråkigt tråkigt tråkigt tråkigt tråkigt tråkigt tråkig tråki trå..

Känns mest som allt (nästan allt..) är meningslöst och bara tråkigt hela tiden.
Jag bara hatar den känslan.

Vill härifrån.
Få flytta.
Bara bort bort bort.

Jag vill att min högsta önska och
största dröm ska gå i uppfyllelse.
Jag vill verkligen inget hellre än det.

Men just nu känns det för långt bort.
Tyvärr.

Jag sitter just nu fast i den där förbannade jävla svackan alla drabas
utav med jämna mellanrum.
(Eller i mitt fall inte så super jämna,
just för att det känns som jag har mer svackor än bra stunder).

Förlåt för att jag är så deppig.
Kan tyvärr inte hjälpa det just nu.
.

Shut up!

Jag har en hata-hela-mig-själv-dag idag.
Nog för jag brukar ha det varje dag.
Men ibland är det bättre och ibland sämre.
Det här är då en av de sämre dagarna.
.
Jag har en massa massa jävla skit ångest som sitter där och skriker på mig.
Jag hatar det.
Jag hatar mig själv.
Jag hatar att världen ser ut som den gör.
Fyfan.
.

Vem är det du försöker lura egentligen..?

Jag måste få skriva av mig utan att få dåligt samvete, utan att behöva förklara mig.
Och framför allt, utan att behöva må dåligt över det.
....
Men orden fastnar liksom på vägen... Det går inte att trycka på rätt knappar för att bilda dom.
Det låster sig på en gång.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Vill bara få ur mig allt som snurrar omkring därinne.
Som blockerar.

Verkligheten. Vart fan tog den vägen?
När började du sluta bry dig om den och inte längre tänka realistiskt?
Varför?
Till vilken nytta?

Är inte jag värd mer? Är inte vi värda mer?
Jag vill bara försöka förstå hur du tänker...
.

Kommer det att någonsin få ett slut...?