Plötsligt verkar medicinen vara min enda chans att överleva.
Min enda chans att få komma tillbaka till ett normalt liv..
Varför blev det såhär?!
Varför gick det såhär långt?
Eller rättare sagt: Varför lät jag det gå såhär långt?
Jag vet inte.
Jag har börjat bryta ihop totalt nästan varje dag.
Massa tårar och gråt.
Ångest som skriker:
"FYFAN VAD FUL OCH TJOCK DU ÄR!!! SÅ JÄVLA ÄCKLIG! GÅ OCH DÖ SÅ ALLA BLIR NÖJDA!DU PASSAR ÄNDÅ INTE IN. DET VET DU REDAN."
Hatar att behöva känna såhär. Må såhär.
Det finns en "sak" jag skulle vilja hände mig mest av allt i hela världen. Men tyvärr har det inte hänt ännu... Vet inte ens om det någonsin lär göra det heller. Det känns i alla fall inte så just nu. Men när (läs: om) det väl händer så skulle jag bli världen gladaste och lyckligaste på hela jorden.
Man kan ju alltid få drömma i vilket fall..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar